Författare

Intervju med Björn Calander

 "Jag skriver för att överleva.
 Jag skriver för att inte bli galen.
 Jag skriver och blir galen!"
 

 Tillbaka>> 
 Läs författarporträtt>>

Uppvuxen: Malmö (med Köpenhamn som andra o andliga hemvist)

Bor: I Kalmar, men även bott i Malmö (Köpenhamn), Lund, Uppsala, Linköping och Läckeby.

Familj: Ja. Fru och två barn, en vuxen dotter och en halvvuxen son.

Utbildning: Formell. 40 p barnkunskap o 40 p pedagogik vid universitetet i Lund (70-tal med tentamensbok o allt), samt fritidspedagogutbildning i Uppsala, examen 1982.

Berätta om din debutroman Eldfacklorna - sju svarta hål! Skrev den i någon form av raserirustillstånd, under drygt 1½ år. Vet ej riktigt varför. Men kan nästan på dagen när ange startpunkten för det som sedan blev novellromanen, och min förändringsresa överhuvudtaget. Och det är fredagen i vecka 24, 2002. Då skulle jag ner och hälsa på min lömskt prostatacancersjuke far. Jag visste inte då vad jag skulle komma att möta, ej heller vilken sprängverkan mötet skulle generera på många andra plan efteråt.

Har du några litterära förebilder? Många! De tre största, i turordning som jag läste dem när jag var liten, är Edgar Allen Poe, Roald Dahl och Fritjof Nilsson Piraten. En bok som fortfarande tär och knapergnager mig inifrån (jag läste den när jag var 16) är ”Välkommen till gaskammaren mina damer och herrar” av Tadeusz Borowski. Den smulade avgrundslikt sönder det naivperverterade o vilseledande begreppet moral, för tid o evighet! Böcker är livsfarliga! De vänder ut o in på oss, vrider oss på sina berättargrillspett och lämnar en ingen nattro!

Varför skriver du? I över 20 år sov min förträngda författardröm, som jag så lättvindigt och bittert gett upp, sin törnrosasömn, innan sjukhusnålarna brutalväckte den då för fyra år sedan. Jag skriver för att överleva. Jag skriver för att inte bli galen. Jag skriver och blir galen!

Vad gör du när du inte skriver? Jobbar (försörjer mig) som fritidspedagog, där jag lever (inte lär ut) bland barnen. Annars ordinary boring things. Inget särskilt. Tråkig och trist. Och hoppas familjen fortfarande står ut med mig. Min sista bastion till vanligvardagligheten.

Vad tycker du är viktigt här i livet? Att tänka och känna själv. Alldeles själv. Ren o äkta, opåverkad av pöbelpopulasens räddhågsna normalitetsjagande. Inte opportunt fegrätta in sig i dumledet hela tiden bara för att trygghetsgömma sig. Våga utmana! Söka motstånd. Vara nyfiken. Vetgirig. Bråkig. Störig, men med finess, och med ödmjuk respekt för andra.