Författare

Författarporträtt - Charlotte Ekbom

"Vi blir så matade med andras
åsikter och tyckanden att vi lätt
glömmer bort vilka vi egentligen är."

Läs intervju>>
Tillbaka>>

Om konsten att stanna upp

Den tomma ytan. Stirrar på mig på dataskärmen. Mina frusna händer ligger skräckslaget vilande i mitt knä. Vitt, vitt, vitt. Inte en bokstav är skriven, inte ett ord formulerat. Motvilligt, men beslutsamt, för jag fingrarna mot tangentbordet. Låter vänsterhandens fingrar snudda vid knapparna, inta sina positioner. Ännu är allting vitt, ännu är allting möjligt. Sakta men säk­ert känner jag hur hjärtat börjar slå fortare, blodet rusar i min kropp och värmen sprids till varje nerv. Händerna dansar över tangentbordet, jag hinner knappast med och struntar i den felskrivning jag just gjort. Jag kan alltid gå tillbaka och rätta. Senare, när dansen och rytmen är över. För nu är det bara att hänga med. Låta orden skriva sig själv och fascinerat beskåda vilka meningar som växer fram, vilka miljöer som målas upp och vilka repliker som skiftas.

Lite så var det när jag skrev Kära Vänner. Flera gånger tidigare hade jag suttit framför datorn eller med ett tomt block i min hand och hoppats på att orden skulle komma. Att jag skulle hitta en historia som lockade mig att fortsätta skriva, som fick mig att inte släppa taget och ge upp. Aldrig hade jag lyckats, men med Kära Vänner var det annorlunda. När jag skrev den fick fingrarna liv, sitt eget ibland, och orden bara strömmade ur mig. Trots att boken inte är självupplevd, annat än som delvis lösryckta stycken från andra sammanhang, såg jag scenerna så tydligt framför mig, kände personernas känslor och tankar och lät deras språk komma av sig själv. En dialog som jag så väl visste slutet på från början kunde där framför datorn ta en helt ny vändning när jag bara släppte ordet från mina karaktärer fritt.

Så det blev till en bok, en bok som blev antagen av ett förlag. När jag fick beskedet satt jag en stund och bara kände lyckan inom mig. Jag hade väntat på den stunden, så länge, och på något konstigt sätt kändes det bara så rätt. I flera år hade jag för­nekat kreativiteten och lusten att skriva inom mig, men när jag till slut fick en chans, eller snarare inte lyckades hålla den längre ifrån mig, tog jag den. Och nu släpper jag den inte. För den tillfredsställelse det ger mig att skriva, att få berätta en historia, att beröra andra går inte att hitta någon annanstans. Åtminstone inte för mig. Alla borde någon gång i livet, innan åren bara har gått, stanna upp och lyssna inåt. Vem är det du vill vara? Vad är det du vill göra? Vem är det du vill älska? Men ofta är det så många saker som ligger i vägen för oss. Vi våg­ar inte lita på känslan. Kanske måste vi först bli vuxna, hitta en plattform där vi känner oss någorlunda trygga i oss själva innan vi kan vända på huvudet och blicka inåt. Det är mycket om det min bok handlar. Jag hoppas ni ska tycka om den.