J A  M Å  H A N  L E VA

Hon hade inte sovit ordentligt på hela natten. Inatt hade önskedrömmarna

varit så tydliga att hon för ett ögonblick lurat sig själv att han kommit hem

igen. Att han låg i sin säng precis som förut. Att han låg i sin säng och väntade

på dem. Väntade på att de skulle komma och sjunga. Ja må han leva.

Innan. Före. Ljusår borta. Då hon själv fortfarande hade känt sig levande

och kunnat uppleva och förnimma saker. Klanger och färger. Lukter och

smaker. Beröringar och lust. Likt en tinnitusdrabbad såg hon världen i

svart, bedövad, och famlade likgiltigt efter omgivningen med stelfrusna

fingrar. Bredvid henne låg kroppen till främlingen som var hennes man.

Hennes förra jag hade älskat honom. Eller rättare sagt hans förra jag. Det

var innan de förvandlats, förvanskats, brännmärkts. Hon märkte att han

också var vaken men låtsades som ingenting. Med ryggen som skydd.

Som två sköldpaddor låg de inneslutna i sina pansarskal, avskärmade mot

yttervärlden som skoningslöst påminde dem varje dag, varje timme, varje

minut. Och idag hånlog hågkomsten mot dem med extra lyskraft. Hon

hörde att teven var på och förstod att Ellen var uppe. Ellen höll sig annars

mest för sig själv. Eller så flydde hon huset så fort hon kunde. Till kompisar.

Andras föräldrar i andra hem. Andra människor. Andra levande,

glada, sorglösa människor. Människor som klagade över livets banaliteter,

aningslösa och vedervärdiga. I början hade Anna hållit god min, men

numera bad hon dem ofta dra åt helvete. Hon orkade inte med dem. Hon

blev istället rasande av ilska när hon hörde deras enfaldiga beklaganden.

Fast värre ändå, hon kunde inte undgå det, var de som deltagande skulle

trösta. Deras ledsna miner av påklistrad sorg och gråt av medlidande.

Innehållslösa grimaser utan själslig förankring och ytliga tårar utan brännande

smärta. Rädda, skräckslagna och nyfikna människor. Vissa av dem

hade de själva ganska omgående sagt upp bekantskapen med. Det var hyenorna.

Och de som aldrig kunde sluta prata själva. Som visste precis hur

det kändes för att de hade haft en kusin som dött eller vem det nu hade

varit. Andra hade varit deras vänner. Hon hade trott att de varit deras

vänner. Med dem var det värre än med hyenorna. Några hade slutat höra

av sig efter den första tumultartade perioden då alla skulle komma och

huset var översvämmat av folk. Då hade det känts skönt och hjälpt dem

hindra tankarna. Det var alltid någon som skulle krama, någon som grät

åt en. De hade varit inbäddade i omsorger. Och allt praktiskt sedan. Bara

en sån sak. Ett tag upplevde Anna det som om de bodde på hotell. Sedan,

diskret och omärkligt, försvann den ene efter den andre med alla möjliga

undanflykter. Det var jobb och plikter, gräs som skulle klippas, hus som

levande unge som skulle skjutsas än hit eller dit. Skolan väntade. Läxor

skulle göras. Bandyträning. Men värst ändå var den där förbannade

ögonglimten som alltid sken igenom hos dem alla, trots att de till varje

pris försökte dölja den. Vilken tur att det inte drabbat mig!

Men hon hade i alla fall Agneta. Agneta hade inga egna barn. Hade det

inte varit för henne hade Anna redan tagit livet av sig. Hon hade aldrig

uppfattat Agneta som sin bästa väninna förut. Men nu var hon en av de

få hon släppte in över tröskeln, till Adams förtrytelse. Hon hade funnits

i deras närhet hela tiden. Men avvaktat i stormens öga när orkanen av

folk blåst in. Och när bränningarna dragit sig undan lånade hon sina öron

som snäcka och lät Anna rasa, skrika och gråta. När hon själv rycktes med

och grät mer än Anna gjorde, hade hon taktfullheten att dra sig tillbaka,

utan att lämna henne. Efter att ha sköljt av ansiktet i badrummet smög

hon ner i soffan igen. Ibland sa hon ingenting på flera minuter, en annorlunda

upplevelse för Anna, som annars var van vid att de panikslagna

människorna nervöst började pladdra själva inom loppet av en minut, för

att hålla sin egen ångest tillbaka. Vissa gånger höll hon bara om henne

när Anna skakade av gråt och bottenlös förtvivlan. Agneta stod kvar.

Hon höll ut. Adam höll inte ut. Han rymde till det ena projektet efter det

andra, styrde med allt möjligt under förevändning att någon måste göra

det. Och så nu detta. Hans nya sida. Detta plötsliga tal om möte, samtal

och försoning. Han ville glömma och gå vidare, hon stanna kvar i sorgens

känsla. Inte och. Det var fullständigt omöjligt för henne att ens tänka

tanken på en morgondag. Hon hade nog med nästa timme.

För två månader, tre veckor, fyra dagar och fem timmar sedan. Då upphörde

livet. Det var som ett våldsamt blixtnedslag som lämnat dem utbrända

och förtvinade. Sotmörker i avgrunden. Svart vakuum i svart hål.

Trots släggvärken i huvudet och chockvågorna som sköljde genom kroppen

kom hjärnan detaljerat plågsamt ihåg allt som sagts.

»Jag kan inte i ord uttrycka… vi beklagar men det gick inte att

rädda… Tyvärr, vi gjorde allt vi kunde.« Ord som brutalt slungades mot

öronen, överfallsmeningar med frätande innehåll. Förbjudna att förmedla

och åtalbara för en förälder att lyssna på.

För bråkdelen av en sekund slapp signaturtruddilutten genom springan till

sovrumsdörren innan Ellen hittade fjärrkontrollen och snabbt bytte kanal.

Man kunde ana hur hon höll andan för ett ögonblick. Sedan exploderade

ljudkakofonin från fyrans barnprogram och ordningen var återställd. Men

Anna hade redan känt igen programmet som tagit sin början på ettan och

vars abrupt avbrutna melodislinga redan hunnit skicka iväg sina vassa ljudpilar.

De träffade henne i veka livet och stack på nytt hål på den flortunna

hinnan av sårskorpa som mödosamt bildats under natten. Han hade älskat

de där fåniga figurerna som skuttade runt, skrattat åt deras gutturala röster.

rättade logiksadisten i hennes hjärna. Han hade älskat den där serien även

långt upp i åldern. När hans kompisar med mängder av satellitkanaler valde

häftigare morgonprogram hade han blivit barnserien trogen. Någon

enstaka gång när kamraterna kommit ovanligt tidigt och plingat på hade

han noggrant bytt kanal innan han gått för att öppna. Hann han inte i tid

eller var upptagen med annat var det bra att ha lillasyster som täckmantel.

Tresekunderstaptot hade skadat igång kroppen bredvid henne också.

Hon visste precis vad han skulle göra. Först glasögonen, sedan fråga vad

klockan var, resa sig upp i sängen halvsittande, vrida på armbandsklockan,

nogsamt undvika den laddade frågan, gäspa och sedan ruska på sig.

Det var som om han via sina kroppsrörelser ville tränga bort smärtsignalerna.

Som om yttre fysisk aktivitet kunde förhindra inre eruptioner.

Men ännu låg de kvar i skyttegraven, bävande för granaterna som snart

skulle regna över dem. De hade inte talat färdigt om hur de skulle göra.

Det hade varit för svårt att prata om och Anna föll i gråt hela tiden.

»Va e klockan?« frågade han till slut retoriskt, och bröt dödläget,

medan han ålade på armbandsuret. Hon förblev tyst, fortfarande med

ryggen vriden mot honom. I vardagsrummet kunde Ellen inte låta bli att

skratta. En underlig ljudmatta ekade in till sängens bräckliga kokong.

»Sätt ner! Ellen!« Ljudet sänktes till brusande bakgrundskuliss. När han

äntligen fått på sig klockan och kunde kontrollera tiden själv tog han

mod till sig och vidrörde försiktigt hennes rygg. »Anna? Anna?« Han

suckade och ruskade hennes kropp hårdare. Hon var stel som en pinne.

»Du kan väl svara åtminstone!«

»Va ska jag säga då tycker du?« Han svalde och det blev tyst en kort

stund. Tevebrus och Ellens skratt.

»Ja någonting. Vadsomhelst. Prata med mej!« Han tog ett djupt andetag.

»Som hur vi ska göra idag till exempel? Vi måste ju prata om hur

fan vi gör idag. Idag av alla dar.« Hon vände sig häftigt om, kastade undan

duntäcket och blängde mot dörröppningen. Än orkade hon inte se

honom i ögonen.

»Du behöver inte påminna mej om va det är för dag idag!

Hennes klagande djurliknande ylanden överröstade teveljudet men

»Jag kan inte hjälpa det«, fick hon så fram till slut. »Jag kan inte hjälpa

det.« Hon drog bort snor med baksidan av handen.

»Jag vet. Men vi måste ju för fan prata. Så här kan vi ju inte ha det!

»Jag klarar inte det Adam. Inte just nu. Du måste låta mej va. Det tar

ju för fan aldrig slut! Jag fattar inte hur du kan vara så kall. Ibland undrar

jag om du verkligen älskade honom.« Hon vred sig plötsligt mot honom

med uppblossande vrede. »Du vill ju inte ens gå till honom längre! Bara

idag. Idag passar det minsann! Du verkar inte sakna honom! Du pratar

bara om Ellen och Ellen hela tiden! Hon har alltid varit din älsklingsunge!«

»Tyst Anna! För fan! Ellen kan höra. Lugna dej!«

»Nä! Jag tänker inte lugna mej. Jag kommer aldrig mer att bli lugn!«

Adam snärjde sig fri och snubblade bort till dörren och stängde den. Han

såg komisk ut där han stod med sin nakna avmagrade kropp. Han hade

gått ner många kilon sedan pojken dött.

»Johannes brydde du dej aldrig om! Du var aldrig hemma med honom

när han var sjuk! Det var alltid jag. Det var alltid jag som skötte om

hejda sig en aning när hon såg hans plågade uppsyn. Hans utmärglade lekamen.

Som någon ur Robinson tänkte hon. Han hade ju haft mage förut.

Nu stod han fastnaglad vid dörren med de spinkiga armarna hängande

längs sidorna, tyst och förstummad. Naken. Blottad. Utlämnad. Men

hur hon än ansträngde sig kunde hon inte känna någonting. Hon var dränerad

på medlidande, tömd på kärlek och åtrå. Hon kände bara likgiltighet,

vämjelse och äckel. Hade hon verkligen legat med honom en gång i

tiden? Haft riktiga samlag? Stönat av vällust och känt upphetsningen stiga,

orgasmen närma sig och skrikigt befriat när den regerat kroppen? Obegripligt och

fullständigt overkligt. Som ett liv från en annan planet.

»Jag fattar inte hur du kan säga så.« Han försökte behålla fattningen.

Det kunde hon höra på rösten. Men det hjälpte inte. Hon måste få det ur

sig någon gång. Flera gånger. Det tog liksom aldrig slut. Denna eviga

rannsakan.

»Jag vet att jag är orättvis men det är så jag känner. Faktiskt. Kan inte

hjälpa det. Gå till Ellen du.« Och det var precis vad han gjorde. Svalde

gråten och bitterheten, tog på sig kalsongerna och smet undan som ett

skadat djur, ut genom sovrumsdörren.

Anna låg kvar en lång stund. Hon hade haft svårt att öva upp någon bra

motivationsteknik att kliva upp. Att kliva upp och ut och möta ännu en

dag i vardagstortyren. Att gå upp till en morgondag när hela ens själ vistas

i gårdagen. Att stå ut. Att uthärda. Att på något vis fungera något så när

normalt i en onormal värld som förutsatte förutsägbarhet. Som att äta frukost

till exempel. Svara i telefon. Hämta tidningar och post. Gå och handla.

Vägar och hus kantades av motståndarpublik till hennes olycka.

Lekplatsen som minfält. Blickarna som pekade ut henne på trottoaren.

Alla ytligt bekanta som skulle stanna henne och fråga sina infamt enfaldiga,

»Hur är det? Hur mår ni? Vi tänker på er varje dag. Hälsa Adam.« Vad

skulle hon svara på de minuter de lånade henne? Hur förväntades hon

kunna sammanfatta deras dagliga helvete till vardaglig konversation? Vilka

ord skulle hon använda? Vilka tålde de att höra innan de illa till mods

började stampa med fötterna, och övergav henne med alla möjliga undanflykter?

Kvar stod Anna, skakande av uppdämd ilska och vanmakt. Efter

femtio meter var det alltid någon annan som skulle spela tröstande grannhjälte.

»Hur mår ni Anna? Hur har du det? Stackare.« Än värre var de

som viskade bakom hennes rygg. I början hade hon på fullt allvar tänkt

göra en davidsstjärna och sy på jackan. En svart davidsstjärna som sorgband.

Och hon hade förgäves spanat efter andra när hon väl tvingat sig utomhus.

Och just idag var det naturligtvis än mer outhärdligt att stiga upp.

Hon visste att hon varit orättvis. Obalanserad. Onyanserad. Hon

hade inte hunnit ta sina tabletter ännu. Adam gillade det inte. Hade försökt

få henne att sluta, sagt att hon skulle komma att bli beroende. Pillertrillare.

Narkoman. Men tabletterna var det enda som kunde ge henne

någon form av lindring, någon form av funktionsduglighet. Det gällde

också att dela in dagen i olika tidssektioner. Ett slags schema. Någon slags

ordning. De första dagarnas kaos förbyttes till självmordets drömda paradis,

sedan orkeslöshet och förtvivlan. En obönhörlig insikt om ett liv

som fördömd, spetälsk. Idag fyllde han 10 år och medvetandet om det

förvandlade födelsedagen till långfredag och korsfästelse. Hon kunde riktigt

förnimma hur spikarna drevs in i köttet, hur hon hängdes upp till allmän

beskådan. Det skulle bli en lång dag.

Ellen. Hon tänkte på Ellen medan hon förstrött klädde på sig, lite på

måfå. Ellen, deras dotter. Vrakspillran som blivit över. Hon hade älskat

henne lika mycket som Johannes men när han lämnat dem, hon vägrade

säga dött, hade kärleken till barnen kantrat över. Det var som vatten på

en bakplåt. Plötsligt var ena sidan tom och det som runnit till andra halvan

hade svämmat över. Alla hennes tankar fanns hos Johannes. Varje dag,

varje timme, varje minut. Hon var ett överfullt kärl utan plats för någon

mer droppe. I synnerhet inte någon annans. Ändå viskade hennes instinkt

att ännu en förlust, om Ellen också skulle försvinna för dem, skulle

förorsaka nya beständiga skador. Men just nu kunde hon inte ta in det.

In i hjärtat. Det var omöjligt. En känslomässig paradox. Hennes kärlek

till Ellen gick på tomgång, hade amputerats. Det är inte den kvarvarande

lemmen som värker. Det är inte den man saknar.

»Måste jag följa med idag? Vi ska ses tidigt har vi bestämt. Vi har bestämt

faktiskt. Jessica och jag alltså«, tillade Ellen lite tvekande när hon

blev varse Annas min.

Adam svalde, harklade sig. Han hade anat att frågan skulle komma.

Och han hade redan bestämt sig trots att han visste vad som komma skulle.

»Visst älskling«, nästan viskade han. »Visst kan du det. Du behöver

inte gå med.« Anna reste sig häftigt från bordet. En blomvas var nära att

falla i golvet.

»Jag har gjort en teckning! Jag har gjort en teckning mamma!« Ellen

for som en virvelvind till sitt rum. Anna skakade ut en cigarett ur det

halvt urkramade paketet, ställde sig under fläkten som hon ilsket tryckte

igång, och tände cigaretten med skakiga fingrar. Adam satte sig ner.

»Hon har ju rätt, Anna. Vi kan ju inte släpa med henne varenda gång.

Anna?« Hon blåste ut rök över hela rummet och tog ett nytt bloss. Ellen

väntade vid sin dörr. »Du jag har tänkt på en sak. Jag har tänkt ta upp

det många gånger. Men det går ju aldrig. Vi har ju aldrig tid att prata.«

Han letade efter de rätta orden. Anna lyssnade tigande men uppmärksamt

vid köksbänken. »Jo, jag tänkte. Kan vi inte be det där teamet dom

prata om på sjukhuset hjälpa oss? Ja jag vet att du hatar dom men ändå.

Va? Vi kan inte ha det såhär. Vi måste komma vidare.«

alla fall. Det går inte att fly ifrån. Du vill bara fly problemet Adam. Du vill

inte konfronteras med det som är slutgiltigt. Det är det som är ditt problem.

Du kan inte sörja. Du gråter ju knappt. Inte ens när det precis hänt.

Du bara försvann. Ut.«

»Jag sprang. Joggade«, försvarade han sig med.

»Just det! Du sprang. Du springer. Du rymmer. När jag som bäst behövde

dej så stack du. När jag grät så jag kräktes så sprang du. Du finns

Och det har du uppenbarligen fortsatt med. Det finns inget team i

världen som kan förändra det.« Ellen stängde dörren. Efter någon minut

sipprade Super Marioljuden ut genom tröskeln.

»Ja va fan skulle jag göra? Vi kunde ju inte bägge vackla omkring här

hemma som zombies. Det var ju massor att göra! Har du glömt det? Har

du glömt allt jag gjorde? Alla jävla papper, allt med begravningsbyrån,

alla samtal, alla människor, alla hans saker i skolan, hos kompisar, alla saker

som skulle hämtas överallt. Fy fan! Men någon måste ju göra det. Och

det var inte du! För du låg bara och tjöt hela tiden. Och så hade du Agneta

hos dej. Jag hade ingen!« Han stirrade ut genom fönstret, hans inre kokade

av ilska och han kunde ånyo se sonens alla saker framför sig, alla leksaker

som skulle synas, skärskådas, så att de skar ytterligare djupa jack,

och sedan skilsmässoförhandlingarna med Anna om vad de skulle behålla,

respektive skänka bort. Det slutade alltid med att de behöll allt. Nästa

domstolsförhandling gällde vad som skulle vara kvar i huset och vad som

eventuellt, på nåder, kunde ställas i garaget eller friggeboden. Det var en

ändlös ström av föremål att ta ställning till, samtliga förbundna med särskilda

minnen. Det var den julen han fick det, den födelsedagen, det

tillfället… Det tog aldrig slut.

Det mesta blev kvar i huset. I hans rum. Hans rum, som de nästan förseglat,

och som stod kvar som ett mausoleum i miniatyr, ett fruset ögonblick

av den tid av lycka de haft.

Hon å sin sida hade inte glömt allt detta för man kan inte glömma sånt

man inte har någon hågkomst av. Sånt man inte är medveten om att man

varit med om. Minnesförlust. Blackout. Det var bara hennes kropp som

då varit närvarande när hennes sinnen hade utsatts för härdsmälta. Det

var bara hennes mun som förbjudit honom att kasta. Det var först nu hon

långsamt börjat inse vilket öde som utstakats till henne.

»Det är så patetiskt. Du är så patetisk. Du tror det finns snabba lösningar

»Jag behövde vara ensam. Löpningen hjälper lite. Och gudarna ska

veta att jag gråtit. Bara inte på ditt vis. Fan det här är ju helt sjukt! Det är

ju jag som vill snacka, jag som vill att vi ska söka hjälp. Det brukar ju vara

tvärtom annars. Ni kvinnor älskar ju att prata. Men nu duger man plötsligt

inte. Det är bara med Agneta du pratar så tungan blir blå.«

»Ja, hon är bra på att lyssna. Till skillnad mot dej. Du vill bara ha hjälp

för din egen skull. Du vill bara rusa vidare. Allt ska gå så jävla fort. Ska du

inte be mej börja jobba igen? Hur fan kan du gå till jobbet varje dag? Le

mot kunder och låtsas som ingenting. Det är ju sinnessjukt.«

Adam förblev sittande och teg. Den här diskussionen hade de haft

många gånger. Och hon skulle aldrig komma att förstå att han inte skulle

ha överlevt en dag utan arbetets avstängande rutiner. För honom var

stress ett positivt laddat ord. Hade man mycket att göra hann man inte

tänka efter. Känna efter. Därför hade helgerna tvärt förvandlats från oaser

av vila till öknar av flygsand. Kvicksand. Helgerna drog ner honom i

mörkret och på jobbet fick han yta och vatten igen. Där fick han vila ut

tack vare massor av arbetsuppgifter. Men han längtade efter Ellen. Den

enda han upplevde närhet med. Hon gav honom näring under helgkrigen.

»Du tror det kan bli som förr igen. Bara vi pratar lite med någon psykolog.

Snart börjar väl du jobba över också«, sa hon som om hon kunnat

läsa hans tankar. Efter en kort paus tog hon åter till orda. »Idag fyller Johannes år

och jag vill att vi ska…«, hon letade efter lämpligt ordval men gav upp, »fira honom.

Mamma och pappa kommer också. Det är faktiskt hans födelsedag!«

»Men det är väl klart vi ska«, han svalde, »ära honom«, fick han

fram till slut. »Ha den äran heter det ju«, spottade han fram. »Vem fan

har sagt något annat? Men vi kan väl gå själva? Varför måste prompt Ellen

just med? Hon är ju bara åtta år för helvete! Hon spyr väl på gravstenen

snart!« Det kändes skönt att få vräka ur sig och Anna blev faktiskt

tyst ett slag. Men inte länge. Hon tycktes samla sig.

»Jag vill minnas honom. Som han var. Som den underbare pojke han

var. Är! Jag förstår mej inte på dej Adam?! Hur kan du? Hur kan du vilja

dra in dom där sjukhusmänniskorna igen? Dom där… mördarna!«

»Lägg av! Mördare!? Du är för fan inte klok!«

»Det är precis va jag e! Och vad annars ska man kalla dom då? Dom

vållade ju hans död. Genom sin gränslösa inkompetens. Vållande till annans

död. Så heter det ju!«
 

»Kom nu. Vi måste åka.« Han stampade irriterat med fötterna och

öppnade ytterdörren. Kall luft strömmade in från grådasket. Ellen slingrade

sig oroligt vid Adams ben. Svärföräldrarna satt redan i bilen. Han

observerade i ögonvrån att grannarna på tomterna omkring avstannat i

sin lövräfsning. Ibland upplevde han huset som ockuperat av kameralösa

paparazzis.

»Kom nu Anna! Va sysslar du med? Det är ju du som tjatat och velat

åka mest.«

»Ja, ja. Jag kommer.«

»Har vi med allt nu då?« De rotade i kassarna och synade offergåvorna.

Ellen kontrollerade noggrant att teckningarna låg i. Hon hade stolt visat

dem för Adam och räddhågset för Anna. Johannes tronade som en kung

på bilden, omgiven av ett hav av paket. Hon hade ansträngt sig att rita av

brodern ordentligt. Så likt som möjligt. Till och med klubbmärket på fotbollströjan

hade hon tecknat dit. Även Anna och Adam var osedvanligt väl

avbildade. Det rann tårar från Annas ögon trots den leende munnen.

Längst ner i högra hörnet fanns en hafsigt ritad liten figur, tydligen föreställande

henne själv. GRaTiS PÅ FÖDSLeDan löd rubriken. Den andra

teckningen föreställde en häst och en fotboll, något slarvigare tillverkad.

»Va fin Ellen«, fick Adam fram. Anna hade överraskande kramat om

henne men inget sagt. Ellen visste inte riktigt vad hon skulle tro.

Ellen knäppte kardborrebanden till skorna och sprang ut till den väntade

bilen. Ellen kämpade som en fisk på torra land för att återskapa den flod

av kärlek som tidigare omgivit henne, men som nu torkan brutalt gjort

slut på, och eroderat till sprucken lerjord. Hon förstod inte vad hon gjorde

för fel. Vad hon än företog sig var föräldrarnas reaktioner omöjliga att

förutsäga. Särskilt mammas. När man trodde hon skulle bli glad blev hon

ledsen. Om man skrattade blev hon arg. Var man ledsen själv märkte hon

det inte ens. Mamma var sjuk tänkte hon, det kunde man ju faktiskt lätt

se. Men hon hade ingen feber. Hon hade sorgsjukan, kallade Ellen det,

och den verkade aldrig gå över. Ellen hade också varit ledsen när Johannes

dog. Det var hemskt när han blev sjuk. Det var hemskt på sjukhuset.

Luktade äckligt. Otäcka apparater som skrämde henne som Alienfigurerna

på teve. Hon hade också gråtit, också sörjt. Men något sa henne att

hon gjort det på fel sätt. Hon kunde se att fröken drog på smilbanden åt

hennes svar, när hon undrat hur Ellen mådde. Det var en hel vecka efter

att storebrodern dött och hon hållit hans orörliga slappa hand i sin. Först

log fröken, sedan såg hon ledsen ut. Varför det? Hon hade ju bara sagt

som hon upplevt det. Att först hade hon varit jätteledsen men sen var det

inte så farligt. Hon hade tyckt om sin bror. Han var ganska snäll. Men ibland

bråkade de och hon hatade när han retades. Och det gjorde han inte

så sällan, rätt ofta om sanningen skulle fram. Han var en retsticka och ibland

upptäckte Ellen att hon inte alltid saknade honom. Då fick hon dåligt

samvete men visste inte var hon skulle göra av sina förbjudna känslor.

Hon var bekymrad om mamma och pappa. I synnerhet mamma. Pappa

var inte sjuk längre. Han jobbade som vanligt igen och det var skönt. Särskilt

skönt var det när han någon enstaka gång hämtade henne på fritids,

sent om eftermiddagen, men inte för sent. Helst skulle både Jessica och Josefin

vara kvar och tjata om att de skulle leka. Ellen försökte förtvivlat lista

ut att säga rätt saker vid rätt tidpunkt. Göra rätt. Sörja rätt. Komma hem

rätt och möta en glad mamma istället för en besviken. Hon hade slutat gå

in till dem på nätterna, rädd för att bli avvisad. Föräldrarnas trygga sovrum

hade omvandlats till en kammare i spökhuset. Hon hade övat upp förmågan att gråta

så ljudlöst att de inte hörde henne på natten när hon vaknade, och stålsatt sig att inte

kliva ur och kila in till dem som förut, då trygghetsmagneten obönhörligen

dragit henne dit som ett viljelöst offer. Hon saknade den tiden. Hon

saknade sin mamma och kunde inte förstå varför hon aldrig blev frisk igen.

Varför hon aldrig slutade gråta. När skräcken för övergivenhet red henne

som värst, och hon uppfylldes av total visshet om att mamman inte älskade

henne längre, grodde svartsjukan som en grov slingerväxt inombords. Johannes

helgonförklaring förmörkade hennes tillvaro och hon önskade inget

hellre än att störta ikonen. Tack och lov verkade hennes kamraters

mammor tycka om henne mer än vanligt. Fast det kändes inte heller riktigt

bra, märkligt nog. De främmande kramande mammorna fick henne

bara att önska sin egen än mer tillbaka. Broderns död medförde tronskifte

i klassen. Plötsligt ville alla leka med henne. Det var hon som numera bestämde,

styrde och ställde. I skolan väntade sex timmar av trygg normalitet

och förväntade vuxenreaktioner. Dessutom fick hon små extrafavörer,

som att ringa i klockan när rasten var slut, dra lapparna på veckans matsalsvärdar

och vara den som jagar i häxdatten på gympan. Hon formligen

älskade skolan, klassen och fröken. Och Cecilia! Tisdagarna var högtidsstunder

för Ellen. Då fick hon, bara hon (!), gå till skolsköterskan Cecilia

på andra våningen i den stora skolan där sexorna gick. Hon fick sitta där

och prata med Cecilia, ljuvligt söta snälla Cecilia. Hon liknade en ängel

med sitt ljusa långa hår och klarblå ögon. En tålmodig ängel som inte grät,

hel sagolik lektionstimme fick hon vara drottning och ha en vuxens odelade

uppmärksamhet. Hon hade gärna stannat en timme till. Bara en gång

hade Cecilia sett ledsen ut och hennes ögon tårats, vilket överraskat Ellen

då hon bara menat väl. Hade hon gjort något fel nu igen? Ellen hade frågat

om hur många barn hon hade, och hur många som var pojkar respektive

flickor. Svaret hade tillfredsställt henne, och hon hade förnumstigt påpekat

att det var bra att Cecilia hade fyra stycken för då fanns ju i alla fall tre

kvar om ett skulle råka dö. Kanske det var bäst om en av flickorna dog. För

säkerhets skull. Får föräldrarna bara ett över blir de så ledsna, och mammor

vill helst ha pojkar kvar.

Trots att Adam varit på kyrkogården otaliga gånger vande han sig aldrig

riktigt. Det kändes olustigt, makabert på sitt sätt. Han hade studerat flera

av gravstenarna med deras inskriptioner under vandringarna fram mot

Johannes. Han kunde några utantill. Även om pojkens gravsten hade de

tvistat. Om utformning och ordval. Johannes låg sist i längst nedersta raden

av nygrävda gravar. Ett kraftigt järnstaket med praktfulla ornament

av smide avgränsade kyrkogården från den breda boulevard som löpte på

andra sidan. Stillheten och grusknastret avbröts ideligen av fortkörande

bilar. Johannes vilade i en ny rad, intill en gammal, bredvid en avliden

sjöman född 1917. Årtalet 1993 sved som syra i ögonen. Det kändes alltid

lika groteskt orättvist. Definitivt. Gamla människor ska dö, barn kan i

värsta fall dö.

VÅR ÄLSKADE JOHANNES

* 29/11 1993 † 4/9 2003

Oändlig är saknaden

Begravningen hade varit mer av en manifestation än traditionell begravning.

Folk fyllde mer än halva kyrkan och kistan hade varit dränkt av blommor,

belamrad med kransar, en parad av avskedshälsningar i sidenband draperade

stengolvet. Adam önskade att någon hade tagit kort. Han hade velat

ha dem nu. Känna. Se. De inre fotografier hans minne återskapade, de inre

filmer som flimrade förbi skänkte besynnerligt nog någon form av tröst.

Pojken hade inte bara varit älskad av dem. Han hade också varit oerhört

omtyckt i grannskapet, i skolan, i fotbollsklubben. Till och med hans avlägsna

säsongskamrater från sommarstugor och semesterresor hade skickat

kransar. Aldrig hade väl så många begravningsgäster gemensamt gråtit så

mycket och så länge. Han kunde höra deras snyftningar, höra orgelmusiken,

prasslet av näsdukar. Prästen hade också ingett förtroende, så mycket faktiskt

att Anna och Adam för några timmar tillåtit sig att tro, att böna, att be

om att den där Guden de absolut inte trodde på utanför denna välsignade

stund, detta sakrala ögonblick, skulle förbarma sig över deras son och uppta

honom i sitt rike. Sitt, utanför kyrkoporten, icke existerande rike.

Det värmde på något sätt. Alla kramar, handslag. Tårfyllda pappor,

sorgsna kraftkarlar till män, vilsna, villrådiga och deltagande. Adam hade

uppskattat dem mest, känt sig mest hemma hos dem. Synd bara att de

försvann så fort. Retirerade till hammare och spik, gömde sig i garagen,

förträngde med hjälp av sina ständiga bygg- och tomtprojekt, och glömde

som män gör. De lämnade Adam kvar som en utröstad såpadeltagare.

Diskvalificerad. De frågade visserligen ofta om de inte kunde hjälpa till

med något, men verkade lättade när han avböjde. Vad skulle han be om

hjälp om? Laga lekstugan?

Anna kastade den gamla buketten och satte dit den nya. Hon plockade

bort löv med fingrarna. Gravplätten såg annars exemplarisk ut och lyste

ren och välskött bredvid den bortglömde sjömannens. Vid deras hade det

aldrig hunnit växa ogräs. Ellen ville lägga ner sina teckningar med vasen och

ljuslyktorna som stöd och skydd. På senare tid hade det lugnat ner sig men alldeles

i början massproducerade hon teckningar, flera om dagen. Fröken

hade med sorgsen allvarlig min visat honom teckningarna i skolan också,

och de egenhändigt hopknåpade häftena till böcker hon skrivit med spretig

felstavad stil. Hon ritade, skrev och målade.

»Pappa?«

»Ja.«

»Varför bränner man kropparna egentligen?« Adam hade hört frågan

säkert tusen gånger.

»För att dom ska bli aska och inte ta så stor plats. Du vet ju att det

är… Johannes aska som ligger här.«

»Du menar i vas… urnan?«

»Ja, just det.« Flickan nickade.

»Men varför får dom inte plats? Kropparna? Så trångt är det väl inte?

Varför kan man inte bara låta bli?«

»Det är klart man kan. Så gjorde man förr.«

»Min pappa begravdes i kista. Din morfars far, Ellen. Han är inte kremerad.

« Anders haltade fram till dem och la sin hand på Ellens axel.

»Va bra. Jag vill inte bli bränd. Tänk om det gör ont?«

»Det gör det inte Ellen.« Adam la sin hand på hennes lediga axel.

»Hur vet man det? Hur vet du det?«

»Därför att döda människor inte kan känna någonting.« Bara levande,

tänkte han. »Kommer du inte ihåg att du fick känna på… Johannes

innan de körde honom till…« Det gjorde fortfarande ont att prata om

Johannes på det här viset. Att förkroppsliga hans personlighet och väsen,

dissekera honom till själlöst kött och blod.

»Kylrummet? Kylskåpet i sjukhuskällaren menar du?« Adam nickade,

halvt bortvänd från dottern. »Öh, ja. Jo.«

»Då rörde han sej ju inte. Eller hur?«

»Nä, det förstås. Men bara för att han låg stilla och inte andades kan

man väl inte veta om det gör ont om man eldar? Du har sagt att det är som

när man sover. Fast man inte vaknar mer. Men ingen kan väl veta om han

känner något om han drömmer? Det gör man ju när man sover. Han kanske

drömmer mardrömmar. Om eld och sånt.« Adam märkte att detta var

något som bekymrade Ellen. Hon återkom ständigt till ämnet. Det hade

nästan blivit en fix idé. Flickan hade huvudet på skaft, var ovanligt intelligent

och brådmogen. Det var nog bäst att väga sina ord på guldvåg,

tänkte han.

»Vi skulle ha gjort det Ellen. Så att du kunnat se själv. Vi kunde ha

strukit med lågan från en tändare under handen på honom. Men jag lovar

Ellen, man känner ingenting. Dom döda känner ingenting. Och du har

rätt. Att vara död är inte riktigt detsamma som att sova.« Svaret verkade

lugna henne en aning.

»Nä och du har väl rätt också antar jag.« Flickan tittade blygt upp på

Adam, kollade att det var okej. »Jag kittlade honom faktiskt i smyg men

han hoppade inte ens till.«

»Nä, just det, där ser du.«

»Jamen kittla är en sak, bränna sej en annan. Jag brände mej på en

tändsticka en gång. Och det gjorde jätteont. Jag vill inte bli kre… kre…

bränd i alla fall.«

»Det heter kremerad. När man bränns som lik heter det kremering

Ellen.« Adam upptäckte att han drog på mun.

»Jaja men jag vill i alla fall inte bli eldad. Bara för att vara på den säkra

sidan, som du brukar säga.« Anders brast ut i skratt och kramade om

henne. Adam kände sig något lättare till sinnes.

»Ellen, Ellen, du är en snäll en«, sa han och överväldigades av hur

mycket han älskade henne. Hon fungerade som samtalsterapi för honom.

»Pappa?«

»Jaa.« Han log och Ellen fick självförtroende.

»När slutar man?«

»Vadå?«

»När slutar man gråta? När slutar vi behöva åka hit? Nu vet ni ju precis

var han ligger, att han inte känner nåt, att han är uppbränd. Krem…

krem… du vet.« Hon pratade ivrigt och gestikulerade med händerna.

»Måste man gråta hela tiden eller får man sluta när man vill?«

Han kisade med ögonen och undvek hennes undrande uppsyn. Ellens

händer slutade vifta. En motorcykel drog vrålande förbi utanför.

»Ellen. Ellen lilla«, började han.

»Jag menar bara om man slutar någon gång? Som när man firar jul

till exempel. Då slutar man ju när man raskar ut granen. Finns det ingen

dag eller tid man slutar? Slutar åka hit?«

»Nä, inte riktigt. Sorg försvinner inte. Det finns inget slutdatum. Tyvärr.«

Ellen såg besviken ut.

»Så man blir aldrig färdig då?« Det var det hon misstänkt. Snart var

det jul. Julafton.

»Nä, inte på det viset du menar. Tror jag i alla fall.« Flickan såg ledsen ut.

»Så om man inte gråter gör man fel? Och vi kommer alltid att vara

tvungna att åka hit varje dag?«

»Vi är inte här varje dag. Bara mamma. Vi åker ju mest hit tillsammans

på helgerna ju.«

»Men ibland vill jag leka på helgen. Och förresten var jag här i torsdags

också. Vi är alltid här.« Hon lät både ledsen och förebrående.

»Nja, vi får se hur det blir. Mamma och jag kanske kan åka själva.

Tills vidare. Vi får se.«

»Även på julafton?«

»Vi får se. Men det är klart att vi ska fira jul.« sa han och kände en

helt ny typ av julstress välla fram. Han svalde, koncentrerade sig. Ellen

tyst väntande, förnam hans känslokamp. »Det är annorlunda för oss

vuxna«, fick han äntligen fram. »Precis som att vi gör en massa saker

som inte ni barn gör. Köra bil till exempel.«

»Som att röka också då? Som att mamma röker?«

»Ja, just det. Det är ett annat exempel.«

»Men det är dumt att röka. Det är farligt. Man kan dö. Hon rökte

inte innan han blev sjuk. Jag vill inte att mamma ska dö också. Det räcker

med Johannes.«

»Det håller jag fullständigt med om.«

»Pappa?«

»Ja?«

»När man röker, krem… kremrar man lungorna då? Som vedpinnar

när dom glöder och blir aska sen? Är det därför man dör långsamt som

det står på cigarettpaketen?«

Det hade börjat skymma när de kom hem igen.

»Du Agneta! Jag har alltid undrat en sak. Vad är det egentligen Anna

berättar för dej? Vad är det för hemligheter ni har? Till mej säger hon inget.

Jag får inget veta. Mej håller hon utanför.«

»Är du svartsjuk?« Agneta kunde inte undvika att le. Adam skrattade

till, slog ut med handen.

»Nä, det tror jag inte. Jag visste inte att ni var ett par som Eva och Eva.«

»Äsch larva dej inte. Jag menar, är du avundsjuk för att du inte får

vara med? Att Anna hellre anförtror sej till mej än dej?«

»Ja va fan ska jag tro? Vi är faktiskt fortfarande gifta.« Agneta gled

mjukt ner i stolen intill. La sin hand på hans. Len och varm. Beröringen

väckte honom.

»Jag vet hur ni har det. Du behöver inte säga nåt.« Adam såg att hon

visste att han slagit Anna. En fiende till på halsen. »Hon är fortfarande i

chock. Du måste låta henne vara, ha tålamod, ge henne tid.«

»Tid i tid och otid! Det hjälper ju inte! Hon vill ju ingenting!«

»Jo. Hon vill gråta. Och sörja honom. Få sakna.«

»Ja det vet jag väl för fan! Hon gör ju inget annat.«

»För henne är det fortfarande som igår.«

»Det menar du inte! Du är ju dummare än tåget. Det kommer alltid

att vara igår för oss. Och vi är jävligt långsinta. Fattar du inte det?« Begreppet

långsint hade fått en helt ny innebörd. Adam var så upprörd att

hjärtat gjorde dubbelslag. Bröstet en tryckkokare.

»Jo, jag fattar. Jag försöker bara säga att du ska ta det lite lugnt med

henne, och inte gå på så förbannat. Som expresståg, X tvåtusen, för att

använda din terminologi«, parerade hon rappt.

»Va fan ska jag göra då? Det andra livet fortsätter ju oavsett. Det tar

ingen hänsyn till… till Johannes död. Ellen och skolan. Rut och Anders.

Jobbet. Du och… och födelsedagar.« Adam var nära att bita sönder en

plomb. »Ingenting hjälper ju ändå. Han kommer aldrig tillbaka. Jag orkar

inte älta det om och om igen. Det tjänar ingenting till.« Det räcker

att ständigt få hjärnskador av tankeartilleriet, tänkte han. Det gällde att

avleda tankarna, isolera el-stötarna. Annars skulle han gå under också.

Och vem skulle då…?

finns längre! Hon är så jävla arg så hon håller på att brisera. Det är ju fullt

naturligt förstås. Men du får akta dej! Jag är rädd för att hon kan göra sej

hennes. För att rädda äktenskapet bara. Inte för er gemensamma sorg.

Inte för Johannes skull. Är det så? Adam?«

»För att komma vidare så klart. Annars kan ju vi också lika bra lägga

oss ner och dö.«

»Anna ligger definitivt. Man kan vare sej gå, eller gå vidare om man

fortfarande ligger. Misshandlad och uträknad.«

»Nu låter du som någon jävla indisk guru, Chopra, eller va fan han

heter. Får ni lära er sån flumskit på företagskurserna?«

»Det är just därför Anna hatar dej så just nu. Hon upplever dej arrogant

och känslokall. Bara formuleringen, gå vidare, får henne att se rött.«

»Tackar tackar. Briljant summering.«

»Den där sarkasmen du kör med sårar henne bara.«

»Man kan inte såra någon som redan förblött. Kan du inte hålla käften

ett tag.«

»Jag tyckte nyss det var du som var avundsjuk. Det var du som börja

fråga. Men du tål uppenbarligen inte sanningen. Jag klandrar dej inte.

Men varför vill du gå så fort fram? Sen när har du jobbat egentligen? Varför

sjukskriver du dej inte?«

»Skit i det du!« Hon skulle ändå aldrig förstå. Kvinnor och män. Så

olika levande, så avgrundslik i sorg.

»Okej«, suckade hon och drog undan handen. »Vi lägger ner. Vi

struntar i det här.« Hon gjorde en ansats att resa på sig.

»Vänta! Stanna! Sitt kvar«, sa han, nästan desperat. Hon vände sig

mot honom. Hans humör skiftade snabbt. Plötsligt ledsen och olycklig

igen. Agneta kröp närmare och fann sig stirra in i ett ansikte färgat av

fasa och vanmakt. Hur hade de överlevande från Estonia beskrivit människorna

som blivit kvar? Handlingsförlamade och paralyserade, men

med full insikt vad som väntade dem. »Snälla…«, la han till. Det lät

som om han gnydde. »Fortsätt. Säg vad hon mer sa. Jag klarar inte en

skilsmässa nu. Vad sa hon?« Tom, uppgiven blick. Skyddslös. Förkrossad.

Som en varg som blottar strupen till underkastelse. Hon fattade

hans hand igen, sneglade på honom, inväntade. Hon tycktes välja sina

ord med omsorg.

»Hon har inte sagt något rent ut. Om skilsmässa alltså. Men hon förstår

sej inte på dej längre, Adam. Din reaktion är obegriplig för henne.

Det provocerar henne något oerhört att du kör på som vanligt, som hon

uttrycker det. Ni är inte i fas med varann för fem öre.« Han ryckte till och

drog undan handen. Koleriskt ombytlig.

»Nä, det ska då gudarna veta!« Hon luktade gott. Erotiskt.

»Och hon vill absolut inte gå och prata med dom som du vill prata

med. Hon har inte på långa vägar kommit över läkarbesluten.« Adam

började nästan skratta.

»Det menar du inte. Det måste vara årets understatment. Säg något

annat jag inte vet.«

»Jag har gett henne numret till min… eh, shrink heter det väl på

engelska.«

»Va? Din vad?«

»Min psykolog. Jag går på regelbundna samtal Adam. Har gjort det i

över ett år.« Adam drack mer vin.

Glaset slut. Gick bort och fyllde på. Bara halvstånd nu.

»Ursäkta men va har fröken Framgång för problem? Det visste jag inte.

Även solen har tydligen fläckar.« Agneta vred bort huvudet. Hon såg

verkligen ledsen ut.

»Jag har varit sjukskriven. Gått in i den berömda väggen du vet. Fast

nu jobbar jag igen.«

»Jaha, men så bra då.«

»Jag kan inte få barn Adam.«

»Nähä. Va bra. Då behöver du inte slungas ner i helvetet när dom

dör. Va glad för det«, raljerade han skadeglatt. Paus. Tystnad. Adam fokuserade

henne med blicken. Och ångrade genast vad han hade sagt. Ibland

skenade munnen före tanken. Agneta såg gråtfärdig ut. Sårad. Med

vänare stämma, nästan tafatt, tog han till orda igen.

»Förlåt! Det visste jag faktiskt inte. Anna har inte sagt något… eh,

ja, jag beklagar. Jag menar…« Agneta log sorgset mot honom. Han reagerade

impulsivt och fick lust att krama henne. Men det gjorde han inte.

»Min livmoder är inte som den ska. Jag kan aldrig bli mamma.« Han

drack, ville vinna tid.

»Jag visste inte. Det var tråkigt att höra. Jag menar det verkligen Agneta!«

»Tack.« Adam visste plötsligt inte vad han skulle säga. Agneta trevade

med händerna på bordsskivan. Och utan att någon av dem egentligen

haft för avsikt flätades deras händer slumpmässigt samman och de såg

varandra i ögonen. Det syntes tårar i hennes ögon, på väg att brista.

Långsamt sprack vattenbubblorna och de rann ner för Agnetas kinder,

flöt på sminket, rev fåror i mascaran.

»Jag längtar efter ett barn jag inte kan få. Och ni längtar efter ett ni

saknar.« Hon log bittert, torkade tårarna. »Om du bara visste så som

jag längtat! Livet är så satans orättvist. Jag förstår precis hur Anna känner

sej! Och du med! Jag förstår precis vilket helvete som öppnar sej när

det barn man längtat efter plötsligt bara är borta. Jag förstår precis.«

Adam blev generad, kanske för att han för första gången på väldigt

länge kände medlidande med någon annan människa. Han kunde känna

något för någon annan än Ellen. Och Anna. Det var en konstig känsla.

Nygammal och nästan skrämmande. Han ville verkligen krama henne,

hålla om, känna närhet. Men hans kropp beordrade honom att sitta

kvar på stolen. Istället började hans fingrar varsamt torka bort hennes

tårar.

»Vänta. Mascaran rinner. Vänta så ska jag hämta en servett.«

»Tack.« Han kom tillbaka med en vit servett med röda hjärtan på.

»Syns det mycket?« Adams tvekan fick henne att börja skratta. Adam

skrattade med.

»Vilken jävla dag!«

»Ja, jag vet.« Hon fortsatte med allvarligare röst. »Jag har pratat med

Anna. Hon kanske kan tänka sej att gå dit. Till Erik. Ja han heter så.

Hjärnskrynklaren alltså.« Hon log igen. Farligt vacker. Farligt begär.

»Och hon kan tänka sej att du följer med. Men stressa henne nu inte bara!

»Okej. Tack Agneta. Tack för omtanken. Jag har väl«, han letade efter

rätt formulering, »varit ganska dryg och dum. Jag visste ju inget.«

»Det är okej. Jag fattar ju va du gått genom också. Och du ska veta att

jag inte håller med Anna hela tiden heller.«

»Och du får förlåta mej somliga rader som det heter«, sa han och

mindes alla pinsamma uttalanden han gjort om kvinnor i yrkessvängen,

cyniska skämt om barnlösa, vårdslösa kommentarer om egotrippade feminister,

elaka och bittra om alla hjärtlösa kvinnor som avstod barn för

att göra karriär istället. Han ångrade sig.

»Det är lugnt Adam. Ingen fara. Jag fattar att du inte menat något illa.«

Adam delade upp det sista i flaskan till dem båda.

»Skål Agneta.«

»Skål Adam.«

»Ja det är Adam.« Det var Ellen igen. Hon mådde inte riktigt bra.

Ont i magen. Men hon ville vara kvar. Ville verkligen sova över hos sin kompis.

Adam tröstade och lugnade samtidigt som hans puls ohjälpligt sköt i höjden.

Ont i magen. Orosångest omöjlig att tankebetvinga.

»Va ville hon?«

»Hon hade ont i magen.« Adam stod kvar vid telefonen. Anna väcktes

till liv igen.

»Ville hon komma hem? Hon kanske bör komma hem? Va?« Annas

pupiller gnistrande till. Såg med ens orolig ut.

»Nja, det är säkert ingenting«, sa han och kom just ihåg att det var

exakt så han formulerat sig när Johannes fått magvärk. »Jag menar…«

Annas ansikte, en igenkännande grimas av skrämd förtvivlan. »Hon är

väl bara lite nervös. Det är ju länge sen hon sov borta«, försökte han släta över.

»Jag ringer. Jag tycker vi ska ringa tillbaka.«

»Vänta lite Anna. Hon ringer säkert själv om hon verkligen har ont

och vill komma hem. Vi kan väl avvakta lite?« Anna tände en cigarett.

Just som hon rökt färdigt ringde Lena. Anna kastade sig fram och svarade.

Adam stod bredvid och lyssnade spänt. Efter fem minuter la de på.

»Jag går och hämtar henne.« Anna sammanbiten och beslutsam.

»Jag följer med.«

De byltade på sig och klev ut. I gathörnet rastade Ulla hunden, tvekade

om hon skulle låtsas som om hon inte såg dem, men ändrade sig och

hälsade på avstånd. Anna gick med raska och bestämda steg, Adam snett

bakom. Lena öppnade ursäktande. Adam kunde se rakt in i vardagsrummet.

Leif ställde ner whiskyglaset och kom emot dem. Ellen plockade

ihop sina saker med hjälp av Jessica. Lena pratade nervöst på. Leif frågade

osäkert och sluddrigt Adam om han inte ville stiga in och göra dem sällskap.

Karolin smög diskret runt i bakgrunden.

Efter en halvtimme var de hemma igen. Och så fort de kommit innanför

dörren började Ellen störttjuta.

»Har du så ont?! Vi måste ringa. Vi måste ringa Adam!« Adam

slängde snabbt av sig ytterkläderna.

»Visst. Om du säger det så. Var har du mest ont Ellen?«

»Tänk om jag också dör!« Ellen tjöt, vred sig på golvet. »Jag vill inte

dö! Mamma! Pappa!«

Det tutade upptaget. Anna rusade ut i köket, slet ner medicinlådan

och började rota runt bland tabletterna. Ellen höll sig för magen, kvidande,

gråtande.

»Du kommer inte att dö Ellen! Du kommer inte att dö!« Adam skrek

nästan, ville betvinga, övertyga sig själv.

»Det sa ni till Johannes också! Och han dog ju!«

»Vid brådskande sjukdomsfall tryck ett.« Adam tryckte frenetiskt på

knappen om och om igen. Upptaget-ton hela tiden. Anna kom med ett

glas med bubbelsprittande pulver i.

»Vi får ta bilen Adam! Du får köra!« Ellen drack motvilligt den grådaskiga

vätskan och lugnade sig lite. Anna höll om henne. Höll om henne

i knäet. Ellens gråt avtog till stilla snyftningar.

»Det tutar upptaget hela tiden. Va fan ska jag göra? Ska jag ringa ett

ett två? Ska jag det tycker du?« Adam obeslutsam, rädda, vädjande ögon.

I ett slutade flickan snyfta. Hon tittade oroligt på Adam och telefonen.

»Det känns lite bättre. Jag är hungrig. Jag är hungrig mamma.«

Långsamt öppnade Anna sina armar och Adam lät fingret göra halt ovanför

tvåan. »Jag är hungrig faktiskt. Lenas kvällsmat var inget god. Är det

säkert att jag inte kommer att dö? Är det säkert pappa?« Adam tvekade.

Anna kramade henne igen, pussade henne på kinden.

»Ja, det är helt säkert Ellen. Jag lovar.« Han greppade fortfarande luren

som om den var en dyrbar vas. Omständligt hängde han tillbaka den

i klykan. Anna andades tillfälligt ut, slappnade av en smula. Hon förhörde

sig ingående om Ellens magkrämpor. De skulle säkerligen försvinna

om hon bara fick mannagrynsgröt framhärdade Ellen. Anna plockade

fram mjölk och burken med gryn. Adam gav henne en kastrull.

När hon ätit sig mätt och Anna för en gångs skull borstat hennes tänder,

ville hon plötsligt sova i deras säng. Det hade hon inte frågat om på

länge. Adam fick läsa godnattsaga. Pricken. Kaninen Pricken, Adams

egna slitna bok, trasiga pärmar. Samma om och om igen. Trots att hon

egentligen var alldeles för gammal för den, som hon generat upprepade

varje gång han åter började läsa. Fast det går bra ändå försäkrade hon.

Och när han för femtioelfte gången bedyrat flickan om att hon inte skulle

dö, och pussat natti-natti ett otal gånger somnade hon på stört.

Anna hade för en gångs skull gått ut för att röka. Adam fann henne på

träaltanen. Hon blåste rök upp mot stjärnhimlen, månen halvgul och vitbucklig.

Adam närmade sig varsamt, kunde inte låta bli, utan kramade

om henne. Hon protesterade inte den här gången. För första gången på

flera veckor tilläts han hålla om henne. Det var under belägringen i Linköping

som hon börjat röka igen. Hon hade fått dåligt samvete när Johannes

vaknat upp igen.

»När får jag åka hem?« Det var den första meningen han yttrade, matt

och medtagen, men fullt hörbar. Hans tillstånd hade stabiliserats en

aning. Det fanns visst hopp om att det kunde vända till det bättre. Men

ännu återstod många hinder, väntade fler besvärliga behandlingar. Långvariga

och svåra tyvärr. Cellgifter och biverkningar. Eventuellt ytterligare

operationer. Aggressiva dotterceller hotade slå ut lever och njurar. Pojken

riskerade att hamna i koma innan cellgifterna hann verka. Man övervägde

förflyttning till universitetssjukhuset i Lund, där ytterligare experter

på barncancer väntade, ledande i landet vad gällde svårartade invärtes

tumörer. Läkaren de talade med ville ogärna fatta beslutet själv, utan att

rådgöra med sin överordnade som väntades hem från London på måndag.

Pojken skulle få stanna kvar över helgen. Kvar på intensiven. 

Man skulle prova att ge honom flytande föda. Lite i taget. All näring hade

hittills bara kunnat ges intravenöst. Anna mindes hans insjukna kinder,

blåbleka läppar, flämtande puls under gulvit hud, och ängsliga flackande

ögon. Hon kunde se att han anade. Men inte förstod fullt ut. Men de sa

ingenting. Fortfarande i chock. I hopp. Förträngning.

»Vi är här bredvid dej älskling. Hela tiden. Du ska se att allt snart blir

bra igen. Allt kommer att gå bra«, upprepade hon som ett mantra. Hon

kramade hans hand hårt, men fick akta sig för att inte bryta hans fågeltunna

ben till fingrar. Hon förmådde inte vila med blicken i hans.

Adam fick inte fram något att säga. Han kämpade för att inte svimma,

frånvarande, brännande tankeverksamhet. Blekare i ansiktet än sonen.

För första gången i sitt ateistiska liv bad han intensivt till den Gud som

han en hel livstid förnekat.

»När får jag åka hem?« Han fick inte åka hem. Istället fördes han

brådskande med ambulanshelikopter till Lund. Där väntade Sonja på dem.

Anna hade tyckt om henne med en gång. Hon förstod och var sympatisk.

Hon visste. Men mellan hennes prövande meningar, ord i vågskål, skonsamt

framförda, kunde trots allt en anklagande ton anas mot kollegorna i

Linköping. De borde skickat ner pojken med en gång, antydde hon. De

förnyade undersökningarna visade på begångna misstag. Allvarliga misstag

tyckte sig Anna tydligt höra. Man satte omedelbart in en noga avvägd

dos cytostatika, trots det kritiska läget. Ett koppel av läkare och sjuksköterskor

tröstade och lugnade. Anna spårade instinktivt upp att de var oense

om vissa detaljer. De kompletta journalerna från Linköping dröjde. Anna

ställde allt hopp till Sonja. Hon hade också en son. En Andreas.

Adam hade tytt sig till de andra läkarna. Och kunde skönja blottorna i

deras i övrigt professionella anleten, att oddsen om överlevnad krympt betänkligt.

Och då hade han gett upp, fallit igenom. Det sista motståndet mot

det obevekliga hade slutgiltigt brutit samman. Brustet hjärta. Med kramp i

bröstet, stenansikte i kritvitt hade han sprungit undan, vacklat in på en tom

toalett, låst båset och där, i avskildhet och total ensamhet, hade han knutit

nävarna och slagit sig blodig mot kakelväggarna. Dunkat pannan mot dörren

och ropat och förbannat så det ekat. Den natten dog Johannes. De väcktes

skoningslöst mitt i natten i anhörigrummet. Efter någon timmes dvala

som skulle föreställa sömn rycktes de upp till beredskapsytan igen av en sköterska.

Alldeles bakom i korridoröppningen kunde de skymta flera personer. Människor

i vita rockar, svarta silhuetter i det skarpa ljuset från lysrören.

Adam hade precis drömt om Johannes. Lekt, spelat, talat, intensivt och

länge. Och nu var han på väg att lämna dem. Den levande drömmen upplöst

i dödens blanka tomhet, vaktombytet till vakenheten meningslös.

Hjärtstillestånd. Han hade bara slutat att andas helt abrupt. Syrgasen

förvandlad till cyklon b. Respirator överflödig. Hjärtkompressionen förgäves.

Upplivningsförsök med döden som snopen antiklimax. Det såg ut

som om han endast vilade sig till nästa andetag. Som om han bara pausade.

Att det varit så tungt att andas att han varit tvungen att hejda sig,

invänta att det autonoma nervsystemet skulle koppla på igen. Men han

förblev stilla. Obegripligt. De hade ju fattat hans händer alldeles nyss.

Och med döden kom vreden. Den kom som en störtflod och överraskade

dem bägge med sin obändiga kraft. Vrede, hat och skuld. Treenigheten.

De tre avvisande männen. Gud som en hånfull sadist, förrädare. De hade

rasat och svurit i timmar innan de halvt medvetslösa kommit till sans

igen. Erhållit lugnande tabletter och fått dämpande sprutor. Man vakade

över dem. En ung undersköterska hade rusat ut storgråtande. Det svarta

hålet hade slutligen slukat dem med hull och hår.

Anna spanade upp mot den gulvita månen och auran som omgav den,

med Adam tigande bakom sig. Hon slingrade sig mjukt ur hans grepp.

Retirerade mot altandörren.

»Jag går och lägger mej. Har sån satans huvudvärk. Jag lägger mej

bredvid Ellen. Du kan ju lägga dej i hennes säng om du vill.« Det var det

sista han ville.

»Jag kanske lägger mej i soffan och lyssnar på musik först.«

»Visst. Okej. God natt då.« Han tyckte hon log en smula mot honom

innan hon backade in i huset igen. Nästan bad om ursäkt. Han stannade

kvar ute en stund. Det kändes uppfriskande skönt i den annalkande vinterluften.

Anna borstade tänderna. Hon hade inte förmått sig slänga hans tandborste

ens. Är det så här resten av livet kommer att vara? Vardagliga påminnelser

parat med signifikanta. Hon såg för sitt inre en parad av födelsedagar,

julaftnar, påskhelger, skolavslutningar, midsomrar, semestrar…

En evighetskolonn av långfredagar och korsfästelser. Hon spottade

ut tandkrämsvattnet i vasken, tvättade av ansiktet och svalde tabletterna.

Tog en extra för säkerhets skull. I sovrummet bredde Ellen ut sig

på tvären över dubbelsängen. Anna fick försiktigt flytta kroppen för att

kunna krypa ner. Flickan mumlade något. Talade i sömnen. Inom en minut

låg hon klistrad intill Anna. Varm som en kamin. Anna blundade.

Det svindlade för ögonen. Ännu en dag i evighetsinfernot var till ända,

blott pyttelindrad av dottern bredvid. Hon hade glömt hur gott hon luktade.

Hon hade alldeles tappat bort känslan för hur len barnhud som

smekte hennes egen kändes. Och hon kom inte ihåg när hon senast lyssnat

till dotterns rofyllda andhämtning. Hon andades faktiskt. Hon levde.

Ellens andedräkt som lustgas. Sövande. Innan hon visste ordet av hade

Anna domnat bort, med Ellen tätt pressad mot sig.

tryckte med van hand in hörlursknappen. Han omslöt öronen med hörselkuporna,

soffan. Han höjde volymen med fjärrkontrollen och slöt ögonen. Flöt

med i musiken. Hans värld. Hans alldeles egna universum. Det dröjde

inte länge förrän gråten befriande sköljde ansiktet rent. I den begynnande

natten kunde han ge sig fullständigt hän. Han tog av sig lurarna för en

sekund och kontrollerade att han inte grät för högljutt. Men han kunde

inte urskilja något annat ljud i nattens ensamhet, mer än Annas och Ellens

mjuka andeviskningar från sovrummet. Förskonade i en välsignad

drömlös sömn. Han skärmade av sig igen och de bitterljuva tonerna gav

sorgen en vemodig klang. Star for a week följt av Rain in Venice. Han

tryckte på repeat. Steve Harley sjöng för honom igen. Och igen.

Imorgon är det två månader, tre veckor och fem dagar sedan, tänkte han.

Och om en månad är det julafton. Önskelistor. Ser du stjärnan i det blå?

Allt du önskar kan du få.